:29:01
- Jag klarade mig.
- Det visste jag.
:29:03
Ni visste det. Jag visste det inte.
:29:05
Men det gjorde jag. Bokade om alla besök.
:29:08
Sa att ni måste gå till tandläkaren.
Det gjorde dem nöjda.
:29:11
Jag kan alltid räkna med er
när det är svårt.
:29:14
Om ni inte behöver mig längre,
går jag hem.
:29:18
Jag tar det.
:29:27
Hallå?
:29:29
Oroa dig inte. Du ska få träffa henne.
:29:36
- Miss Dickinson.
- Ja, doktorn?
:29:41
Har ni bråttom ikväll?
:29:42
Nej, inte om det är nåt jag kan göra för er.
:29:46
Jag tänkte att ni kanske ville
gå och ta en drink med mig.
:29:54
Ber ni mig gå ut med er?
:29:57
Hurså? Finns det nån annan
i den där garderoben?
:30:06
Jag förstår inte.
:30:08
Det är inte konstigt
att en doktor tar med sin sköterska ut.
:30:12
Efter tio år är det här första gången
ni bjudit ut mig.
:30:17
Bättre sent än aldrig.
:30:30
Jag har plötsligt insett
att jag inte vet nåt...
:30:36
om ert liv utanför mottagningen.
:30:39
Berätta om Stephanie Dickinson,
civilpersonen.
:30:43
- Jag vet inte var jag ska börja.
- Det är ett bra ställe.
:30:47
- Jag bor i Jackson Heights.
- Det vet jag.
:30:49
- Ensam?
- Ja.
:30:52
Nej, jag bor med min syster Anna,
hennes man och deras två söner...
:30:56
och en bulldog som heter Max.
:30:58
- Det låter mysigt.
- Ja. Jag tycker om stora familjer.