:25:01
Jag svarade
att jag hade brutit benet.
:25:06
Den första tanken var
att nu är det klippt.
:25:10
"Vi får vara glada om nån av oss
kommer ur det här levande."
:25:19
Tanken slog mig
att om han skulle glida ner -
:25:23
- skulle jag kunna rädda mig själv.
:25:27
Då skulle jag inte behöva
bekymra mig om honom också.
:25:38
Han gav mig smärtstillande.
Huvudvärkstabletter.
:25:42
Han sa nästan ingenting.
:25:46
Det var som om han visste
vad det betydde.
:25:50
Han visste, och jag visste,
att han skulle behöva lämna mig.
:25:56
Han kunde ha sagt
att han skulle hämta hjälp.
:25:59
Då hade jag svarat: "Okej."
Jag visste att ingen hjälp fanns att få.
:26:06
Det hade varit ett lätt sätt
att ta farväl.
:26:09
Jag trodde inte på allvar
att det fanns nåt alternativ.
:26:22
Jag vet inte exakt varför jag trodde
att det hade hänt nåt.
:26:28
Jag började undra om någon av dem,
eller båda, hade dött.
:26:33
Jag funderade faktiskt på vem
jag helst skulle se som överlevande.
:26:42
Det är väl kallt att säga det,
men jag hade föredragit Simon.
:26:50
Jag förstod
att han inte skulle lämna mig.
:26:58
Jag lugnade ner mig
och samlade tankarna igen.