:02:23
Ursäkta mig.
:02:38
- Oh! Förlåt.
- Förlåt.
:02:39
- Vill du ha de här?
:02:42
- Nej. Tack.
- Ta dem du. De är de enda som är kvar.
:02:44
Uh, fröken, har ni ett par till
av de här svarta kaschmirhandskarna?
:02:47
- Det som ligger framme är allt vi har.
- Har ni inget lager?
:02:49
- Nej.
- Eller en källare?
:02:51
Nej. Vi har inte någon
vind heller.
:02:54
Um, ta dem du.
Jag behöver inte dem.
:02:56
- Nej, nej, nej. Du såg dem först. Jag--
- Snälla. Jag insisterar.
:03:01
- Ta dem. Vänta lite.
- Oh! Oh!
:03:03
- Ursäkta, sir. Dessa är våra.
- Jaha?
:03:05
Oh. Era handskar? Hur då?
De bara hänger där,...
:03:09
...utan att säga något med sina
små prislappar på sig.
:03:11
- Vi pratade precis om dem, eller hur?
- Jaha, jag ska säga dig en sak.
:03:14
Ni kan fortsätta prata om dem
långt efter jag har betalat dem.
:03:17
- Lugn nu, eller hur?
- Lugn? Det är fem dagar till julafton.
:03:20
Jag är mitt inne i ett
av New York varuhus.
:03:21
Han ber om att jag ska lugna ner mig.
:03:22
Dessa var menade att bli en
mycket speciell present åt någon.
:03:25
Vi lade många tankar bakom dem.
:03:28
- Stämmer inte det?
- Vem skulle ha dem?
:03:30
- Min pojkvän.
- Min flickvän.
:03:31
- Hennes pojkvän.
- Hans flickvän.
:03:33
Ett par handskar
till två personer?
:03:36
- Detta är svårt att förklara.
- Försök.
:03:38
Visst.
Sätt igång.
:03:40
Oh. Uh, ja, han är min
pojkvän just nu för tillfället.
:03:46
Men i 18 månader--
:03:48
Efter operationen--
:03:53
- Kommer han att vara--
- Kommer hon att vara--
:03:55
Min flickvän.
Förstår du?
:03:57
Det fungerade
visst inte riktigt.
:03:59
- Nej, men God Jul i alla fall.
- Tack så mycket.