:20:01
Jag sa till honom att
det skulle sluta illa.
:20:05
Du är en riktigt kall en.
:20:07
Nej, herr Evers.
Jag är bara en rationell man.
:20:10
Det var mitt skyldighet
för huset.
:20:13
Min skyldighet,
att se efter det herrn.
:20:15
Att pojken inte gjorde några
dumma beslut i sitt omdöme.
:20:19
Att rymma med den flickan
hade förstört detta huset.
:20:24
Det skulle ha förstört allting.
:20:26
Och jag kunde inte bara stå
och titta på när det förföll.
:20:30
Slå honom på truten, pappa.
:20:31
Ja, men först ska han berätta för
hans herre vad som verkligen hände.
:20:34
Herrn måste aldrig få veta.
:20:36
Edvard och hans kärlek
blir då återförenade,
:20:39
och förbannelsen blir bruten.
:20:41
Det är inte hon.
Det är min fru.
:20:42
Och vad hon ser i dig
kan jag inte förstå.
:20:45
Men det är inte så
viktigt just nu.
:20:47
Det enda som är viktiga är att
herrns plågor får ett slut.
:20:52
Och det gör det ikväll.
:20:54
Förbannelsen bryts, och
vi kan alla äntligen gå vidare.
:20:58
Okej. Det är det.
Var är min fru?
:21:01
Hon gör sig klar för sitt
bröllop, naturligtvis.
:21:03
Vilket bröllop?
Han kan inte gifta sig med henne.
:21:05
Han är död, hon är det inte.
:21:06
Sant.
:21:08
Men det kan lätt rättas till.
:21:10
Livet är jag rädd,
är ett omtåligt väsen.
:21:14
Rör du min fru, så svär
jag att jag döda dig.
:21:21
Fantastiskt.
Du ska döda ett spöke.
:21:25
- Låt honom vara!
- Sluta!
:21:30
Låt dom vara!
:21:36
Du ska släpp ut mina barn härifrån,
för mig till min fru,
:21:38
och släpp ut oss härifrån.
Nu!
:21:40
Vill du ut, bra.
:21:44
Låt mig visa dig ut.
:21:50
Nu, för sista gången,
god natt, herr Evers.