:10:01
Jag förstår, han är
en marionettdocka nu.
:10:06
-Jag klandrar inte dig.
-Det ska du inte heller!
:10:08
Du borde klandra dig själv för
vad du har gjort mot din son.
:10:13
Och vad har jag gjort mot min son?
:10:15
Ingenting! Jag försökte tänja på
gränserna av min egen förmåga.
:10:20
Mig själv, inte honom!
:10:25
För att förädla naturen, min
natur, kunskapen om sig själv.
:10:29
Det är den enda vägen till sanningen.
:10:31
Den som ger människan makten
att gå bortom Guds gränser.
:10:37
Vet du vad som är
bortom dina gränser?
:10:39
Andra människor.
Allt du har givit Bruce är fruktan.
:10:46
Fruktan för livet självt.
:10:50
Fruktan?
:10:54
Kanske.
:10:58
Och även ensamhet.
:11:03
Jag känner dom båda.
:11:08
Men jag har en gång levt, på riktigt.
:11:15
Jag var så förälskad. Och hon
ville så gärna ha ett barn, mitt barn.
:11:30
Redan vid födseln kunde jag se-
:11:33
-att det inte var någon son som
jag givit henne. Utan något annat.
:11:38
Ett monster kanske.
Jag borde ha stoppat det då-
:11:42
-men jag var nyfiken.
Och det var mitt misstag.
:11:48
När jag såg barnet växa upp började jag
föreställa mig det ohyggliga med honom.
:11:55
Och min nyfikenhet ersattes av medkänsla.